Skräckfilm från 2025. Uppföljare till Black Phone (2021). Finn är nu 17 och lever ännu med hemska minnen från när han blev inlåst av seriemördaren The Grabber och hans synska syster Gwen får telefonsamtal i drömmar av fler offer till Grabber. Fallet öppnas återigen och det är dags att göra sig av med Grabber för gott. Can it be done?
Handling Imdb: ”As Finn, now 17, struggles with life after his captivity, his sister begins receiving calls in her dreams from the black phone and seeing disturbing visions of three boys being stalked at a winter camp known as Alpine Lake.”
Vi börjar med lite allmänna reflektioner. Kring jul, kring vintern, kring livet. God Jul i efterskott och God Fortsättning först och främst ❤ Och Gott Nytt År ❤ Julen har passerat men det känns inte ännu som att det ens varit jul. Dels pga noll snö, dels pga den enorma stressen alla bär på. Det finns personlig stress men det finns också en allmän stress. Stressen av nyheter bl.a. , Trumps förstörande av världens empati och godhet, Putins krigande och illvilja, med mera, det är överallt i alla medier och det går inte att komma ifrån. Jag tror att det påverkar oss alla mer än vad vi själva tror. Det ligger och gror och trycker på där under skinnet. Så pass att till och med vädergudarna reagerar nu, snön utgår, julen ställs in. Det är så det känns iaf enligt mig. Jag hoppas på att bättre fredligare tider väntar oss och bättre väder som matchar de olika högtiderna så att någon slags stämning ska få infinna sig. För detta går inte. I don’t approve 😛
Och så till lite allmänt om julfilmer. Jag har inte riktigt funnit någon ny julskräckis så jag har sett om några gamla, plus lite glättiga feelgood julfilmer på netflix, och några nya serier. Och Karl-Bertil Jonsson, alltid. Så denna vintriga uppföljare till Black Phone gjorde mig nyfiken, men också lite fundersam. Behövde vi verkligen en uppföljare till en sådan dunderbra film? Nej. Den klarade sig fint som en egen film. Kommer jag ändå se uppföljaren? Ja, för att jag är nyfiken vart dem tar storyn denna gång. Samt för att Ethan Hawke som Grabber är ju Oscarsvinnande deluxe rolltolkning och värt att ses igen. Blev det en bra uppföljare? Jo men hyfsad tyckte jag. Den första är bäst. Men denna ger något också.
Så nu är Finn 17 år och försöker bedöva sin inre smärta på liknande sätt som sin fd alkoholiserande far gjorde. Systern Gwen är den enda som kan hålla honom grundad och hon gör så gott hon kan. Men en natt får Gwen mardrömmar om fler Grabber-offer som ringer henne i den svarta telefonen. Hon måste hitta dem. På bekostnad av att Grabber hittar en väg tillbaka.. Kan dem besegra honom igen? Och för gott nu?
Historien Black Phone är en shortstory av Joe Hill, Stephen King’s son. Scott Derrickson har regisserat och skrivit manus till båda filmer Black Phone 1 och 2. Och det samarbetet ihop med lysande skådisar har blivit en oerhört välarbetad och intressant historia. Som skrämmer, som river upp känslor, som bearbetar, som belyser. En första reflektion på hur Joe Hill berättar, med bakgrund av att ha sett och läst serien ”Locke & Key” (2020), Horns (2013) och Black Phone (2021), är att hans gestaltning av hur barn och ungdomar tänker och beter sig är bra mycket bättre än hur hans far Stephen King förmedlar barns tankar och beteenden. Enligt mig och min smak. Stephen King ger mig oftast ett stort obehag bara medan Joe Hill ger en trygghet och mer likeable karaktärer.
Första Black Phone var ett rent mästerverk. Ethan Hawke blåser liv i seriemördaren The Grabber och skrämmer, väcker intresse och belyser hur en seriemördare kan tänkas bete sig och göra sina brott, samt motiven bakom. Att en så timid och lugnare skådis kan göra ett sådant skrämmande porträtt var imponerande till max. Och Mason Thames som pojken och överlevaren Finn är så starkt och känslomässigt uttömmande, vilken stjärna. Madeleine McGraw som systern Gwen gör en mäktig rolltolkning, den starkaste av dem alla. Dessa stjärnor ihop med lysande skribenter och regissör mfl skapar inte bara bra film, utan ren filmkonst. Otroligt bra. Uppföljaren är inte lika bra som ettan men den levererar samma starka syskonband mellan Finn och Gwen, samma survivalpower, samma krypande läskigheter från Grabber plus vackra vintermiljöer ovanpå det. Och det gör filmen sevärd och den ger något. Inte samma läskighet, utan mer en stark känsla av att övervinna sina demoner och rädslor. Mer utav en psykologisk skräckis med övernaturligt tema snarare än en fullblodig skräckis. Mycket blod och mord finns ändå att hämta här så var redo på det ändå. Alla får sin dos av vad de kom för, när man ser filmen. Något för varje smak.
Hoppas nu att vädernyheterna talar sanning, att snö är på ingång för när det är vinter måste det få vara vinter ett litet tag. Och jag låter julgranen och juldekoren vara uppe ett tag till så att man kan få uppleva lite julsnö på något sätt snart. Tills dess hoppas jag att ni finner avslappning i den semester ni har eller frid i vardagen om den ännu pågår och hoppas ni kan finna de guldkornsfilmer som finns inom skräcken med. Tack för att ni läser och står ut med lite mer rambling denna vända, förhoppningvis blev det ändå god läsning ❤
En film för er som diggar första filmen, psykologisk skräck, känslostormar och övernaturligt. Sevärt tyckte jag!
6 fighter-Gwens av 10
Fear Not The Dark 